Monday, December 22, 2014

När det begav sig



Hans Magnus Enzensbergers hus , Fregestrasse 19 i Friedenau vid sextiotalets början: en blandning av seminarium,tidskriftsredaktion, själasörjarmottagning och jag vet inte allt. Människor kom och gick.Hans Magnus var mycket stolt över att ha en gammal villa vid en gata som så bildat erinrade om den store filosofen Gottlob Frege.Ända tills han upptäckte att gatan bar sitt namn inte alls efter filosofen men efter en känd evangelisk lokal kyrkoherde Frege från sekelskiftet.Vi diskuterade möjligheten att genomdriva en av dessa namnändringsceremonier som inte var ovanliga efter 1945. Hermann Göringstrasse hade ju åter blivit  Wilhelmsstrasse. Fregestrasse skulle i så fall döpas om till Fregestrasse.Ett intressant gränsfall,som säkert skulle ha roat författaren till Grundlagen der Arithmetik.
           I huset vid Fregestrasse kunde man träffa intressanta personer. Den  utomparlamentariska proteströrelsen ,med ursprung i Berkeley och Stanford,förmälte sig med tidens utopiska strömningar.  Fåren, dvs de fredliga förkunnarna av gruppäktenskap och fria universitet och getterna,dvs förespråkarna av revolutionärt våld, hade ännu inte riktigt hunnit sorteras ut från varandra.                                                            Andreas Baader – Warenhausbrandstifter,introducerade sig en herre vid ett tillfälle med många gäster. Han skulle ett par år senare bli mycket ryktbar som medlem av en terroristisk oganisation,Andreas Baader.
           ”Hon var ensam,en nunna utan kloster.Jag            tyckte synd om henne.När hon tog av          glasögonen,såg hon värnlös ut.”
           Det är alltså en ögonblicksbild av Ulrike Meinhof. Periodens våldsbenägna utomparlamentariker,Rote Arméfraktion,Kommune I och alla avknoppningarna kan vid en jämförelse med islamofascismens snarast industriellt organiserade terroristarméer te sig enbart förvirrade.Ofarliga var de dock inte. Allra minst för sig själva; den dystra efterskörd i form av förstörda liv, fängelser och mentalsjukhus som till sist återstod ,bör inte glömmas bort.
           Hans-Magnus Enzensberger, nu 85 år gammal,har samlat sina minnen från det märkliga, och tilldels bisarra, sextiotalet till en bok som vimlar av sådana briljanta ögonblick av skärpt uppmärksamhet och en poets iakttagelse. Den heter ”Tumult” och har denna höst kommit ut hos Suhrkamp. Ett fascinerande porträtt av en egendomlig tid.Skriven av en som envist beskriver sig själv som deltagande observatör.
           Men allt handlar sannerligen inte om berlinliv. Här finns en underbar liten skiss av Nelly Sachs, ensam och plågad av outhärdliga minnen i sin lilla våning på Bergsunds Strand ,som i kväsmiter över till en väninna i våningen intill som har TV , för att avnjuta en landskamp i fotboll.
           Här finns Krustjevs Sovjetunion från öster till väster,inklusive den lantlige lille diktatorn själv i badbyxor och här finns Castros postrevolutionära Cuba, ett besvikelsepalats som sätter sina poeter i fängelse.
           Det fanns en tid när Enzensberger,briljant poet,lysande essäist,var det ständigt närvarande kvicksilvret i alla dessa kulturkonferenser, - i regi av olika sidor i det kalla kriget. –Det var en tid när så kallade progressiva borgerliga intellektuella,inklusive J P Sartre och Mme Beauvoir kunde påräkna buntar av fria flygbiljetter och utmärkta hotell litet här och var i världen. Märk väl;så länge de kunde betraktas som progressiva borgerliga.Enzensberger lyckades så småningom stöta sig med alla dessa skattefinansierade resebyråer,allra sist Kuba,där hans aktion för den fängslade poeten Huberto Padilla blev halmstrået som knäckte gästfrihetens rygg.
           Denna fascinerande minnesbok berör också en grunden tragisk kärlekshistoria; upphovsmannens hjälplösa passion för    Maria Alexandrowna Enzensberger,född Makarowa,en ung  ryska som aldrig lyckas anpassa sig till de anspråk som ett liv  utanför Sovjetunionen ställde på henne. Hon tog sitt liv 1991.
           Allt detta berättat i efterklokhetens klara ljus

No comments:

Post a Comment