Wednesday, May 26, 2010

Istanbul i skymning

Istanbul är väldigt mycket på modet,särskilt bland unga västerländska intellektuella. Det är inte underligt. Jag har svårt att nämna en annan stad som på samma gång kan kännas lika stimulerande men också något litet hotfull.Kombinationen är naturligtvis oemotståndlig.Bland storstäder i vad som alltmera börjar se ut som en enda övernationell Airport City, är denna den mest originella man kan uppleva i Europa.Den guldfärgade skymningen över Bosporen, de romantiskt upplysta minareterna omgivna av moln av ständigt kretsande måsar,det oerhörda människovimlet i en stad vars innevånareantal ingen riktigt vet - kanske 13 miljoner – men som under alla förhållanden måste vara Europas största.
Det är inte bara befolkningstätheten som fascinerar,vimlet av försäljare i gamla stan,bärare med till synes outhärdligt tunga varupackar på ryggen,gatuhandlare av varje upptänkligt slag – det är också informationstätheten.Den enorma varumängd som fyller basarerna fyller också besökarens medvetande till brädden. Var kan så många ting produceras ? Och hur kan en sådan varuflod,från utsökta mattor och guldsmycken till lustiga mekaniska leksaker och elegant förpackade viagrapiller hitta sina köpare ?
På väg genom det som kallas Gamla Basaren i den stora basaren hör jag vad som låter som ett upprört politiskt möte, ur en portik och skyndar naturligtvis dit,lysten på sensationer.Vad jag hittar är en tätt packad grupp av herrar i slitna mörka kostymer,alla med en mobiltelefon i ena handen och ett snabbt växlande antal fingrar i luften från den andra. Vad jag ser är ingenting annat än valutamarknaden.En valutamarknad utan computerskärmar och konsoler,en marknad som den – bortsett från klädseln och telefonerna – kan ha sett ungefär likadan ut i den bysantinska staden.
Ytan är vänlig och lättrörlig.Människorna,inte minst biltrafikanterna, rör sig skrämmande nära varandra men med det slags finess som kommer av den verkligt stora stadens vanor att kommunicera.Och förmåga till ett suveränt rumsutnyttjande.
Hur ser det ut under denna superurbana yta ? En rätt vanlig uppfattning,särskilt bland de yngre författare och journalister jag hade tillfälle att tala med, är nog att det islamiska trycket långsamt växer, inom en rad samhällsområden.Synliggjort genom tilltagande bruk av slöja och burka,kvinnounderkastelsens symboler. Samtidigt finns det positiva tecken.Långt ute i gränstrakterna mot Iran, i Anatolien, på de stora monotona vidderna grundas grupper ,framförallt för att skapa medvetande hos kvinnor om deras författningsenliga rättigheter. Där den viktigaste,där som här ,är rätten att inte bli uppklådd av män.Jag var med om ett par offentliga diskussioner,arrangerade av Darmstadtakademin som hade lagt sitt vårmöte hit till årets kulturhuvudstad,och Istanbuls litteraturfestival.Och slogs litet grann av att en sådan historisk skamfläck som tjugotalets massmord ,uppenbart ett alltför pinsamt ämne för en del typer i Stockholm,kunde beröras helt öppet i en författardiskussion i Istanbul.Även om det skedde under Goetheinstitutets skyddande paraply.
Om censuren – stenhård omedelbart efter militärkuppens 1980 ,senare avtagande men fortfarande långt ifrån tandlös -kunde en inbjuden turkisk gäst författarinnan Ayfer Tunç berätta. Inte på långa vägar numera jämförbar med det tidiga åttiotalets censur.En tid när tidskrifter lyckades överleva genom att låtsas inte vara tidskrifter – alltså byta namn för varje nytt nummer .Men censuren finns. Det går att få fängelsestraff för en del åsikter och uttalanden som antas sätta den nationella enheten på spel.
Ett helt annat hot som hänger över den livaktiga turkiska litteraturen,som inte minst utmärker sig genom ett flitigt översättande från de europeiska kulturspråken,är samma slags trivialisering som vi upplever så tydligt i västvärlden,i Tyskland och Sverige;kiosklitteraturen bildar en stigande våg i bokhandeln,tidskrifterna blir allt färre,bloggarna tar över en del av deras jobb. Detta är inget totalitärt hot utan ett som kommer ifrån marknaden,säger Ayfer Tunç i ett intressant samtal med Uwe Timm.
Smidigheten,urbaniteten,intrycksrikedomen, gör det lätt att glömma att detta är en polisstat.När den urbana ytan då och då brister ,kan man bli varse ett slags osmansk skitstövelmyndighet som förefaller ha överlevat alla regimer och styrelseformer från sultanatet till våra dagar..Bland försäljare av all slags onödigheter- en liten cyklist som rör sig av sig själv,Viagra i mycket färggranna och inbjudande förpackningar,ficklampsbatterier - i en av huvudgatorna i gamla stan sitter en hoppfull man med två säckar fyllda med vad som ser ut som en rätt storvuxen grönfinnig sparris,eller med andra ord khat ,denna ovanligt idiotiska form av berusningsmedel ,som kräver att utövaren ,inte alldeles olik en ko tuggar i sig något kilo per dag för att stanna i form.
Plötsligt glider en svartmålad hotfull buss med matta fönster nerför backen,svartuniformerade och uppenbart mycket vältränade män rusar ut,ännu under gång,ryckar blixsnabbt till sig säckarna och slänger in dem i bussen.Den stackars försäljaren,berövad vad som måste vara en rätt stor investering,faller i gråt och springer hjälplöst skrikande några meter efter polisbussen.
Märk väl:allt detta sker helt utan lagliga ritualer.Inget ord utbyts,ingen anteckningsbok tas fram.Delinkventen lämnas helt kontaktlös och försvarslös. Vilka rättigheter hade han ? Uppenbart inga.
Blandningen av ett fint fungerande urbant civilsamhälle och ottomanska översittarfasoner är förbryllande.Dagen efter ett besök i Blå Moskén dyker min lätt ålderstigne och mycket kunnige vägvisare upp i hotellvestibulen och överlämnar 20 lira (10 euro) som han anser sig ha tagit för mycket i betalning för sina tjänster.En hygglighet och hederlighet som jag trodde bara fanns kvar i Norbergs bergslag. Avståndet mellan civilsamhälle och överhetssamhälle är enormt,uppenbart oavsett om det för tillfället är en militärjunta eller en en islamistisk-nationell regering som står vid rodret.
Turkish Airlines är ett mycket typiskt tredjevärldenflygbolag med alla de egenheter man kan vänta sig av ett sådant.När den i god tid anlände passageraren har klarat den en timme och tio minuter långa väntekön och utmattad når den åtrådda incheckningsdisken, får han helt enkelt veta att han just därför är alldeles för sen.Ingenting att göra åt det.Om två dagar finns det dock en plats på samma flight.Men den måste naturligtvis betalas på nytt.
International passengers rights ? Nej.Sånt håller vi inte på med här.This is not our problem.
Genom detta This is not our problem talar århundradens osmanska traditioner:omänskliga blodsugare till skatteindrivare,korrupta domare och byäldste.Dessa fem ord räcker för att klart demonstrera det äventyrliga och förmodligen helt och hållet olämpliga i att släppa in Turkiet i EU .Men det är väl inte heller särskilt aktuellt efter den grekiska erfarenheten.
This is not our problem.

5 comments:

  1. Intressant, jag gjorde samma erfarenheter av Istanbul och Turkiet för Tidningen Kulturen

    http://tidningenkulturen.se/index.php/nyheter-mainmenu-53/utrikes-mainmenu-48/5787-istanbul-den-europeiska-kulturhuvudstaden-bjuder-upp-till-dans

    Och min slutsats är att det inte är islamismen som är problemet, utan just this is not our problem...

    ReplyDelete
  2. Intressant reflektion.

    Finns många infallsvinklar på vart Turkiet är på väg.

    En viktig fråga är varför det inte finns en liberal opposition värt namnet. Partiväsendet förefaller inte fungera utan är mest enmansshower. Militären har länge haft ett avgörande politiskt inflytande i stat och samhälle. De förefaller nu vara på väg ut och ersätts av AKP's moderata islamister. Finns tecken på att detta inte är en väg mot liberal demokrati, men för tidigt att dra några säkra slutsatser.

    Ett positivt tecken är att relationerna med kurderna i Irak normaliserats och därmed även med kurderna i Turkiet.

    ReplyDelete
  3. Själv betraktar jag den tidiga osmanska kulturens vitalitet. Under loppet avtre fyra sekler kämppade man obönhörligt ner det byzantinska riket, hur kunde man göra det? Historielitteraturen bjuder få svar och analyser, och shälv är jag ganska påläst. Det rörde sig inte så mycket om brett anlagd erövring utanom om en långt mer småskalig och decen traliserad process. (et samma gäller reconquistan, som Nathan Dchachar framhållit.) De stora nederlagen vid manzikert och myriokefalon var inte avgörande. Avgörande var i stället frånvaron av segt folkligt motstånd, varför? Folk fick det bättre under osmanerna helt enkelt. De befriades från de stora jordherrarnas utsugning. Ja, bara för att balansera synen på osmansk historia lite. Dess tidiga del är åtskilligt glansfull.

    Jag har mycket svårt att se hur Turkiet skulle passa i EU. Ska vi dra in ett inbördeskrig? Jag syftar på kurderna. Vi har förstås en europeiserads sektor som skulle passa in,men det är in te turiet. Delen kommer i detta fall aldrig att bli identisk med helheten.

    Ordgaller

    - Peter Ingestad, Solna

    ReplyDelete
  4. Läser med stort intresse de kommentarer som har lämnats till Lars Gustavssons blogg. Som alltid när man läser den här typen av skrivelser så är ett ständigt återkommande tema att Turkiet inte skulle passa in i EU. Som turk håller jag med om detta till fullo. Vad ska Turkiet i EU att göra när det så tydligt, vid flertalet tillfällen, deklarerats att landet inte är önskvärt i gemenskapen. Uppriktigt sagt tror jag inte att turken i gemen är speciellt ledsna för detta. Det finns viktigare saker att uppnå. I samtal med mina vänner brukar jag alltid säga attt det är lätt att som svensk sitta i ett land som Sverige med ca 9 miljoner invånare, med bra fungerande infrastruktur på i princip samtliga plan och inte ha upplevt krig på flera hundra år och peka finger åt ett land som Turkiet och spela rollen som världens samvete när det passar. Turkiet är inte tillnärmelsevis jämförbart med Sverige..än. Det räcker att titta på dess geopolitiska läge, omgiven av ett antal "mindre vänligt sinnade" stater såsom Iran, Irak, Syrien m fl. Naturligtvis gör sig en jämförelse mellan ett mindre samhälle i östra Turkiet och exempelvis ett samhälle i Norrland inte rättvisa. Återkommande i det mesta jag läser är "turkarnas behandling av kurderna". Återigen är det lätt att sitta och peka finger i väst. Turkiet har sedan 80-talets början haft massiva problem med terrorism (=PKK), vilket tack och lov är ett relativt okänt fenomen i Sverige. Närmare 40 000 människor har tvingats sätta livet till och en stor del av statsfinanserna har av förklarliga skäl förts över till försvarsmakten. Detta har i sin tur ineburit att investeringar som skulle kunna ha gjorts avseeende infrastruktur o dyl i huvudsak resulterat i ett framförallt eftersatt östra Turkiet. Statns försök att bygga ut infrastrukturen, skolor, dammar, elnät m m har konsekvent förstörts av terroristorganisationen PKK, vilka ser uppenbara nackdelar i att kurder i östra Turkiet blir upplyst. Konsekvensen av detta har blivit en stor migration mot i huvudsak Istanbul, med allt vad det har inneburit för staden. Det var länge ett återkommande mantra att kurderna inte fick tala sitt "eget språk"...de som påstår detta har alldeles uppenbarligen inte rest i Turkiets östra delar. Här har du svårigheter att prata turkiska då inte alla behärskar just turkiskan utan endast pratar kurdiska..Till skillnad mot vad många av er tror och tycker så bedrivs ingen jakt på kurder (PKK är naturligtvis ett undantag men här finns även tyskar och holländare som gjort gemensam sak)...för er som av en händelse inte vet så är turkar och kurder lika inför lagen. Där görs ingen skillnad om du är turk eller kurd. Alla har vidare samma möjligheter att avancera på alla plan. Här räcker det med att titta på hur det ser ut i det turkiska parlamentet. Nog om detta. Vad som istället bör tas upp i väst är den islamisering som f n pågår med den sittande AKP-regeringen där en jakt på intellektuella och journalister, sekulära turkar överlag, pågår. Så skateliga har de manövrerat/infiltrerat sig in i skolväsendet, domstolsämbetet, polismyndigheten, sjukhus m m. Tack och lov har de ännu ej lyckats ta sig in i armén, vilket inger trygghet!! Som västlänning/svensk kan det vara svårt att förstå arméns plats i turkens hjärta. Det är i princip den enda institution till vilket det turkiska folket fortfarande har ett stort förtroende för och samtidigt också en garant för den sekulära republikens fortlevnad. Istället för att ta upp hur den khatrökande mannens droger beslagas (vilket säkert är jättetragiskt) och att han lämnas ensam på platsen i gråt, är mitt tips till Lars Gustavsson och andra att istället undersöka den jakt som alltså pågår dagligen på oliktänkande, motståndare till AKP och Recep Tayip Erdogans islamistiska anhang. Detta anser jag och många med mig vara mer angeläget än ett ev turkiskt medlemskap i EU, vilket jag f ö ser som en utopi..

    ReplyDelete
  5. Dear Lars Gustafsson, I read everything you wrote since I got your first book published in east-germany at Volk+Welt (it probably was The Tennis-Player). For me, you are the most influential and original voice in contempory literature. The more I am disappointed every year when I hear that somebody else received the Nobel Prize, too often just to satisfy political or national quta. Is there a possibility that the readers can vote ? I would start a campaigne for you beeing nominated.
    I recently red an old text that was published in SINN AND FORM in 1997, where you together with Max Frisch, Elias Canetti, Uwe Johnson, Barbara König und Walter Höllerer discussed about the role of diaries in modern times. If you don't mind, I'd like to draw your attention to a Diary Web-Log http://www.persian-cat.de and ask your opinion.

    ReplyDelete