Thursday, August 13, 2009

Om Selma Lagerlöfs storhet

Acceptance Speech on receiving the Selma Lagerlöf Price in Sunne ,August 15 th


Selma Lagerlöf den stora


Det är är märkligt att de sentida börjar bete sig konstigt så snart de kommer till Selma Lagerlöf.
Man larvar sig normalt inte när talet kommer in på Hjalmar Söderberg eller Bo Bergman. Men för Selma Lagerlöf gäller tydligen andra regler.Antingen försöker man alienera henne genom ett i grunden ointressant tal om hennes erotiska inriktning,som om det skulle vara något märkvärdigt med den, ,eller också försöker man intimisera henne genom att kalla henne ”Selma”.Varför försöker man göra henne mindre ön hon var ? Var hon stor ? Hon var mycket stor.Till skillnad från alla de andra,Heidenstam,Levertin,Karlfeldt, ,alla var regionala storheter,tillhör Selma Lagerlöf - tillsammans med August Strindberg och Hjalmar Söderberg - världslitteraturen.

Det är som om dessa sentida inte kunde tåla att ha att en av de riktigt stora,en författare i klass med Dostojevski,Joseph Conrad eller Flaubert
så nära intill sig . Gåtan hos en stor diktare kan ha något utmanande,ja provocerande,över sig. Frågan är om den inte kan bli skrämmande .
Hade hon vuxit upp och skrivit i Paris hade de haft det lättare.Hade hon varit man och inte kvinna,hade det kanske blivit ännu lättare.Nu måste de värja sig.
Några skriver märkliga skådespel där en fiktiv huvudperson,framställd som virrig,sinnlig,ytlig,lesbisk, eller som i riktigt obehagliga fall, - feminint löjlig - helt omotiverat tilldelas namnet ”Selma Lagerlöf”.Det är ett pinsamt falskspeleri där ett stort historiskt namn smygs in i sammanhang där det alls inte hör hemma.
Men egennamn – det har vi lärt oss av Stig Kanger och Saul Kripke - refererar inte till beskrivningar,de refererar till människor.
Det går inte att godtyckligt bygga om meningen i orden ”Selma Lagerlöf”. Den verkliga Selma Lagerlöf består.

Andra nöjer sig med en annan form av opåkallad intimitet,ett envist duande,som möjligen kan ha något att göra med att ,det k stora denna gång tog sin boning i en kvinnas kropp;det heter Selma.
Det heter Heidenstam,Strindberg och Levertin.Det heter Fredrika Bremer och det heter Ellen Key.Varför då inte Selma Lagerlöf ?
Varifrån kommer egentligen detta behov att förminska ?
En annan av de riktigt stora - Jorge Luis Borges – som för resten – har betydligt mera gemensamt med Selma Lagerlöf än bara genialiteten – anmälde år 1936 i det argentinska magasinet El Hoghar den engelskspråkiga versionen av Gustaf Jansons numera grundligt bortglömda roman ”Gubben kommer”.
Borges,då,år 1936,ännu en ung och skäligen okänd författare, är inte påfallande entusiastisk.Men romanen är inte värdelös, säger han. Ty den aktualiserar ett intressant problem:

”Kan författare skapa karaktärer som är överlägsna dem själva ? Intellektuellt,måste man nog säga nej.Sherlock Holmes kan framstå som mer intelligent än Conan Doyle ,men vi är alla insatta i hemligheten;den ene förmedlar bara de lösningar som den andre redan har tänkt ut.Zarathustra – oj den profetiska stilens farliga konsekvenser - är dummare än Nietzsche.”

Det är en övertygande förklaring till varför alla dessa komedier och ödsligt ironiserande småstycken kring Selma Lagerlöf kan te sig så hopplöst ointressanta.De mindre systemen får inte grepp om det större.De slinter tillbaka i obetydligheten.För att visa den eventuellaa avgörbarheten i en tvåvärdesalgebra behöver man en trevärdesalgebra. Men man kan inte gå den motsatta vägen.
En annan metod att bli klar med henne i förtid är detta med ”Sagoberätterskan”.”Selma,heter det,blev ett språkrör för ett folkligt berättande.” Med andra ord ett språkrör för en rik folklig värmländsk berättartradition som redan fanns på plats. Om vi får tro Sven Delblanc i hans och Lars Lönnroths litteraturhistoria ,var hon inget annat än en ”lysande relikt”.
Relikt,var det.
Naturligtvis tvekar ingen vettig människa om att det finns en rik folklig och värmländsk berättartradition.Men därmed är fenomenet Selma Lagerlöf knappast avklarat.
Bilden av en mild och välvilligt mysande sagoberätterska bidrog hon säkerligen själv till, med egen havregrynsproduktion och saftkalas för skolklasser.Men den är missvisande.Särskilt i breven till Sophie Elkan skymtar en annan betydligt taggigare personlighet än den som tar emot skolklasser.Omdömena om misshagliga samtida som Ellen Key eller August Strindberg är ingen mild läsning.Hon avskyr i grund och botten idyller och kan helhjärtat ta de förtappades,till och med mördarnas,parti mot de förträffliga.Hon är tålmodig på gränsen till det sannolika och förnekar ändå inte det stråk av hat som också finns i hennes urgrund.Selma Lagerlöf är en modern tragöd,med blicken oavlåtligt fixerad vid livets fundamentala orättvisor och existensens egendomligt ekande tomhet.Frågan är om det inte är i detta konsekventa fasthållande av en tragisk verklighetsbild som hennes verkliga storhet består.
Hon ser eländet.Och hon genomlyser det med ett sällsamt ljus.Arthur Schopenhauer skulle ha älskat henne.
Tag vad som ofta brukar framhållas som hennes - vid sidan möjligen av ”Mårbacka” - mest älskliga bok ,älskad av barn i många generationer och översatt till otaliga språk.Jag menar förstås ”Nils Holgerssons underbara resa”.
Jag läste den som barn och jag är inte alldeles säker på att jag hade resurserna att förstå vad jag läste men blev ändå på ett obestämt sätt skakad av detta vidunderliga första kapitel med dess förvandlingsscen.En metamorfos i klassisk mening.Andra gången jag läste samma kapitel läste jag det högt för en akademisk publik vid ett nobelpristagarseminarium vid University of Texas.På engelska.Och rakt genom den främmande språkdräkten kände jag hur undran och skräck gick genom mig och hela åhörarskaran:

”För i spegeln såg han tydligt en liten,liten parvel,som var klädd i toppluva och skinnbyxor.
’Den där är ju klädd alldeles som jag ! ’ sade pojken och slog ihop händerna av förvåning.Men då såg han,att parveln i spegeln gjorde detsamma.
Då började han att dra sig i håret och nypa sig i armarna och svänga sig runt ,och ögonblickligen gjorde han efter det ,han,som syntes i spegeln.
Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den.Men han fann ingen där ,och då började han skälva av skräck.Ty nu förstod han,att tomten hade förtrollat honom,och att den där parveln,som han såg bilden av i spegeln,det var han själv.”


Det finns mig veterligt inget ställe i världslitteraturen som klarare och mer skrämmande återger det ursprungstrauma som Jaques Lacan så vidlyftigt beskriver ;det lilla barnet upptäcker att det inte är en del av moderna kropp och följaktligen någon annan.Och denne andre är en okänd,hans existens öppnar ett djup,en avgrund som egenligen aldrig kan utforskas.
Det finns mig möjligen ett annat ställe i världslitteraturen som artikulerar denna upplevelse med samma kraft.Och det är när i Rilkes ”Aufzeichnungen des Malte Laurids Brigge” den unge Malte har förirrat sig upp på Herrgården Brigges vind och framför spegeln provar ut asiatiska masker och sällsamma tunga klädnader tills en skräck infinner sig som är egendomligt lik den hos Selma Lagerlöf.
”Ty nu var han den starkare och jag var spegeln.”
Jag vet inte vad jag beundrar mest: hennes raffinerade konstskicklighet eller det demoniska djup över vilket den svävar. Och hur kunde hon placera något sådant i inledningen till en bok för folkskolebarn ?
Stackars Dr Lagerlöf som bara kunde återge sagor som hon hade lärt sig som en liten flicka på Mårbacka !
Hon är elementär och hon är raffinerad. Hon är djupt tolerant och hon är mycket konsekvent. Och hon har en mycket större resistens mot den egna demonin än vad de flesta författare skulle våga.
I likhet med en annan stor skapare,Johann Sebastian Bach,har Selma Lagerlöf en tendens att ta ut svängarna,eller med andra , och möjligen mera passande ,ord, att till det yttersta utnyttja de i materialet inneboende rörelseimpulserna.Det är i detta som hennes ofta omtalade fantastik består.Som Roger Caillois har påpekat och de latinamerikanska fantastiska realisterna demonstrerat;fantastik och detaljrealism fungerar i själva verket mycket bra tillsammans.Man kunde till och med säga att vid en viss grad av uppförstoring blir varje bild orealistisk.

Den djupa inre konsekvensen i hennes verk utesluter inte dessa ytans inkonsekvenser som de klentrogna inte tröttnar på att peka ut: Den misslyckade sjöresan i Gösta Berling där författarinnan plötsligt ger upp hela projektet,sänker jakterna utan att ens bekymra sig om att ta iland kavaljererna.Som i nästa kapitel helt lugnt fortsätter sitt kavaljersliv.Eller käppen med den tunga silverkryckan som flyter upp på Lövens vågor sedan dess ägare Kejsaren av Portugallien har försvunnit ned i djupet.
Exemplet kunde mångfaldigas. Det är inte lätt att avgöra vad som är Selma Lagerlöfs fantastik,som i så hög grad föregriper den latinamerikanska fantastiska realism som skulle bli så omtalad ungefär ett århundrade senare, eller vad som bara är ett suveränt förakt för allt som kan hindra berättelsen i dess vårflodslikt framvällande väg.
Konsekvensen ligger inte på ytan.Konsekvensen är av ett annat slag och den går genom hela författarskapet.Kanske skulle man kalla den en moral. För att låna från en modern mytologi skulle man kunna säga att hon är djupt förtrogen ,både med den ljusa och den mörka kraften.Ja, - kanske inte bara förtrogen utan möjligen också förbunden.
Människorna glider – mot sin vilja - nedför obönhörliga sluttningar – som bonden i Löwenskiöldska ringen som så länge ligger vaken och grubblar på hur han skall kunna hindra ringen att stjälas ur det just den natten öppnade och skyddslösa gravvalvet och hur han slutar med att tillsammans med hustrun gå och stjäla ringen.
Det har ofta påpekats att den bekanta determinismen i de grekiska tragedierna och då särskilt hos Sofokles,inte är en modern,mekanisk determinism.Kung Oidipus olycksöde är inte alls en fysikalisk bana,en trajectory, vars bittra slut kan härledas ur initialvillkoren.
Kung Oidipus företar en rad fria val.Och varje val,som han företar just för att undvika det öde som har förutsagts,för honom närmre vad som för de gamla grekerna var den slutgiltiga katastrofen;att döda sin far och att äkta sin mor.Detta blir kanske klarast sammanfattat på det ställe i ”Oidipus i Kolonos” där kungen säger:

” (…)Hur kan mitt väsen vara ont,,
när allt jag gjorde var att tackla andras handlingar ? ”
Oidipus i Kolonos 281-182.Min översättning

Vad som möjligen är en den grekiska tragedins grundupplevelse – att
varje steg vi tar för att undvika katastrofen för oss ett steg i dess riktning ,är märkligt nog också det mest konsekvent genomförda temat i Selma Lagerlöfs berättelser.
Människorna handlar och varje handling snärjer dem allt djupare in i en snårskog ,en törnrosahäck,en myrmark,där de inte längre kommer loss.Så är det med Gösta Berling i det bekanta predikstolskapitlet som inleder romanen,så är det med Charlotte Löwenhielm,som systematiskt faller offer för sin egen stolta vägran att förklara sina
egna goda avsikter.Och så är det med hennes kontrahent och älskade,den styve Karl-Arthur,som med de bästa intentioner nära nog begår ett modersmord.
Är det närmre mellan Selma Lagerlöf och de grekiska tragöderna än man brukar tänka sig ?
Kung Oidipus är – om vi läser noga – inte alls oidipal.Om det är något han till varje pris vill undvika är att döda sin far och äkta sin mor.Den mycket problematiske Karl-Arthur är möjligen oidipal.Men det är inte poängen.
Selma Lagerlöfs världsbild har en djupare liggande likhet med de grekiska tragödernas:hon förstår det försåtliga glidandet mellan avsikt och handling,mellan vad människorna tror sig vara och vad de verkligen är.Hennes figurer har en utomordentlig förmåga att överraska sig själva - och naturligtvis också läsaren. De är inte goda eller onda,inte ens brukspatron Sintram ,en i grunden teatralisk figur som får tjäna som katalysator för utommänskliga krafter bortom honom själv,de är snarare valplatser.För den ljusa och den mörka kraften skulle en modern tonåring kanske säga.
Om sin egen ”demoni” – sin närhet till det destruktiva och aggressiva – återkommer hon ofta,särskilt i den mycket förtroliga brevväxlingen med Sophie Elkan.
Hon är en diktare med djupa sociala insikter.Hennes skildringar av fattigt folk är inte bara inlevelsefulla;hon tycks i detalj förstå hur det hårda fysiska arbetet och den proletära förnedringen kan kännas. Hur det är att hela dagen gräva diken i ett envist regn, eller att släpa på gårdsfarihandlerskans tunga säck. Hon har medkänsla och hon har sociologens öga för de sociala skikten och strukturerna.Samtidigt får detta sociala medvetande något egendomligt arkaiskt över sig.Själv medlem av ett industrialiserat samhälle – hyttor och smedjor fyller landskapen med röd rök och hamrarnas buller, allt detta som längesen har tystnat i en postindustriellt Bergslag - förefaller hon förlägga sina berättelser till ett förindustriellt stiliserat agrarland. I vilken tid utspelas ”Kejsaren av Portugallien”?
Det märkvärdiga är att hon förstår så väl,förstår hur det kan kännas när man får höra att ens stuga står på ofri grund och man kan köras därifrån i morgon dag, förstår hur det känns att stå utanför – vad upplyst rum det än må vara – och titta in genom fönstret.
Vad som ibland har betraktats som en svaghet;hennes tydliga och artistiskt inte helt gynnsamma kärlek till att skapa lyckliga slut på djupt tragiska berättelser , har – det är jag övertygad om – något att göra med att hon ibland blir skrämd av sina egna berättelser, av den värld utan nåd och förskoning som växer fram ur dem.
Lars Ahlin,författare till det mest professionella av Lagerlöftal ifrån gångna år,påpekar att ”Bannlyst” skulle ha blivit så mycket bättre om de cirka sex rader där huvudpersonen frias från en förfärlig misstanke, kunde avlägsnas. Och vilken vinst vore det inte om ”Kejsaren av Portugallien” slutade precis före fjärde avsnittet där Klara-Gulla står på tröskeln och trivialiserar allt genom sin återkomst !
De försonliga sluten – om en produkt av väninnornas påtryckningar eller den dåtida bokmarknadens förväntningar eller möjligen ett verkligt behov av att försona sig med livets oerhörda resurser av lidande och intighet – har en uppenbar svaghet.De försonar inte.De snarare förstärker det som inte låter sig försonas.
Så mycket starkare verkar det inte när den stora berätterskan från Mårbacka mildrar det trasiga,det solkiga ,förlorarnas värld,inte geom lyckliga slut utan genom sin milda ironi.Det är det bellmanska hos Selma Lagerlöf som förmår kasta ett musikens och glädjens guldskimmer över kavaljererna på Ekeby,dessa egentliga förkomna,till parasitism och dryckenskap hänvisade resterna av en upplöst och hemförlovad armé.
Här kommer inte det försonliga i form av ett lyckligt slut utan det är ett metafysiskt perspektiv som liksom från ett oväntat håll,en aldrig anad öppning,kastas in i mörka rum. Det är i sådana ögonblick som Selma Lagerlöf blir mycket stor.Och det är lätt att erinra sig ett viktigt huvudtema i 1800-talets tidigare estetik,Arthur Schopenhauers tanke,bäst redovisad i fjärde delen av ”Världen som vilja och föreställning” att den mänskliga existensens
enda solida värde är av en estetisk natur och yttrar sig i dissonansen.

Därmed är vi framme vid den punkt där de flesta brukar börja.
Alltså:”Gösta Berlings Saga”

En fysiker,Ulf Danielsson i Uppsala,har i sin senaste bok ”Den bästa av världar”,påpekat något intressant :de mycket stora fysikaliska idéerna,termodynamiken,speciella relativitetsteorin, hade möjligen så småningom kommit i dagen även om sådana pionjärer som Boltzmann eller Einstein aldrig hade existerat.De hade förr eller senare så att säga ersatts av andra.Däremot verkar det alldeles orimligt att tänka sig att ”Madame Bovary” skulle ha kunnat tillkomma utan Gustav Flaubert.Romanen,i sin totala unicitet,är hans och ingen annans.Detsamma gäller ett sådant mirakel som ”Gösta Berlings Saga”. Det är en sådan roman,vars totala originalitet är en sådan som man inte ser många av i ett århundrade. Och det är fullständigt otänkbart att den skulle ha kunnat komma till utan Selma Lagerlöf.
Vad är det som gör denna roman till ett mästerverk ? Allt,frestas man säga.En säregen bygd med säregna människor,de flesta av dem på olika sätt beklagansvärda,upphöjs i ett sällsamt poetiskt ljus.Noga taget är det ju en industribygd i fullt utvecklad kris och stagnation som skildras,prästen ohjälpligt fångad i sin alkoholism,kavaljererna ,officerare och underofficerare från en hemförlovad armé och hänvisade till en ödslig parasitism,till ett liv som de helt och hållet själva måste bestå med mening.

Under mitt numera rätt långa liv som läsare av romaner - egna och andras - är det ett paradoxalt fenomen som jag ofta har observerat;hur svårt de djupt originella författarna har det med att handskas med sin originalitet.Det är som om den egna uppfinningsrikedomen ingav dem en fasa.
Jag tänker på den unge H.G.Wells,författare till sådana historier som,”Kristallkulan”,”Plattners berättelse” och ”Tidsmaskinen”. Det är historier av just det unika slag som Ulf Danielsson tänker på. Borges,som jag just nämnde har en gång sagt att det är det slags berättelser som kommer att leva vidare,även när det språk på vilket de skrevs inte längre är ett levande språk.Det är ett ovanligt betyg,ty de skrevs på engelska språket.
Vad gör H.G.Wells ? Han bemödar sig att bli en vanlig romanförfattare.Lyckas han ?
Man kan till nöds säga att han lyckas,han lyckas hjälpligt.
Men vem läser idag ”Mr Lewisham och kärleken” ?
Något liknande gäller kanske ändå Selma Lagerlöf.Är inte det som händer efter ”Gösta Berlings saga” ett liknande heroiskt försök att uppnå ett slags normalitet ?
Visst lyckas hon.Hon lyckas mer än sin brittiske generationskamrat. Hennes romaner t.ex. de tre senare delarna av Löwenskiöldska ringen eller Antikrists mirakler innehåller alla de ingredienser som den läsande publiken förväntar sig mellan åttiotal och sekelskifte;bortkomna och lyckligt återfunna spädbarn,promenader älskande emellan och katastrofala missförstånd,vilda ritter och i tillämpligt klimat,spännande slädjakter,skojare och skurkar på marknader,och hedersmän i stilla prästgårdar. Hon behärskar till fulländning repertoaren.Hon lyckas så långt att det räcker till ett nobelpris.
Men i de mest oväntade ögonblick bryter något annat;ett tvivel djupare än det tillåtna,genom den konventionella romanens yta.Så kan man ,kanske särskilt i de senare romanerna urskilja,som ljudet av ett bortom klippväggen innestängt vatten ,det mäktiga främmande strömdrag som först gick upp i dagen i ”Gösta Berlings saga ”. Under den traditionella romanens hud klappar den fantastiska romanens reptilhjärta,demonin hotar hela tiden att spränga den av en i tid och rum begränsad bokmarknad föreskrivna formen.
Man kan alltså ana att hon på ett sätt svek den märkliga ansats som vi anar i Gösta Berling:ett helt självsvåldigt iscensättande av det osannolika som i julnattsscenen,en fruktbar oordning som tillåter berättelsens trådar att tas upp och åter gå förlorade utan hänsyn till en narrativ lineär romandisciplin,ett systematiskt upphöjande av den trivialste verklighet till mytologi.Vad hade hänt om hon hade fortsatt den linjen ?
Hade det kanske burit rakt ner i galenskapen som hos Kejsaren av Portugallien ? Eller hade hon blivit en av modernismens pionjärer,en Franz Kafka ?Tydligt är att Selma Lagerlöf hade en disciplin som förhindrade det, ,en stränghet med sig själv som hon förmodligen hade goda skäl att tillämpa.
Det är svårt att gissa.Som alla de verkligt stora förblir hon väsentligen gåta.Jag hoppas att det är sagt i den största respekt.

Att motta detta pris är en utomordentlig ära och ett sant nöje och jag utsträcker mitt varma tack till alla dem,inklusive Dr Selma Lagerlöf på Mårbacka, som har gjort denna glädjedag möjlig.

No comments:

Post a Comment